Igår var vi dom lyckligaste vovvarna i gundlebo.

Loppan fick följa med Matte och Moppen ut på en tur i skogen.

När Matte kom hem så gick hon ut nästan direkt och la två spår till mig och Herman.

Jag älskar å spåra. Matte hade gjort ett knivit spår på ett öppet gärde med mycket markvind. Tre kniviga vinklar den första efter bara tre meter.

Det var mörkt på mörka natten

Mörker kort med Mattes telefon.

Åsså har vi ju Herman förståss.

Han klarade sitt spår med bravur fast Matte hade varit lite klurig, lillpojken är ju inte så spårvan som Matte skulle vilja, hennes eget fel.

Mycket nöjda hamnade vi i våran nya hundsoffa.

Väldigt varmt.

Vi gör inte så mycket, mer än att jaga folk och hästar. Dom springer som tokiga förbi här på kvällarna. Jag och Herman har fullt upp med å tala om för alla att vi bor här, så dom ska passa sig.

Det värsta är alla sommargäster som tror att man kan klappa stora vovvar på huvudet utan å bli av med hela armen.

Matte funderar allvarligt på att sätta upp en skylt med texten.VARNING HUNDARNA BITS OCH HOPPAR ÖVER. Men än så länge är det skylt fritt.

Igår var jag med och badade, det var skönt tills alla blinningar kom. Det blev lite synd om mig så matte satte mig i bilen och då blev det ännu mer synd om mig. Sitta där alldeles ensam. Det blev till å yyyyylllllaaaa.

Matte gör inte så mycket hon heller mer än åka till moppen och kasta in och ur henne i transporten, å några andra moppar också. Det finns en hel hög med moppar som inte vill åka nånstans.

Nu ska jag ligga resten av dagen på min nya favvoplats, under skrivbordet.

Före

Efter

H har varit så duktig, ja Matte också. Dom har målat och bankat. Helt plötsligt så stog det ett staket runt grönsakslandet. Visst blev det fint.

Så vilar en kung.

Här rullar livet på. Vi går promenader och tar små cykelturer. Sist fick Herman springa livet ur sig ända till Farmor och Farfar.

Matte tränar Moppen, hon kastas in och ur transporten. Sen ska hon fara runt i skogen och skrämma slag på alla djur som bor där.

Matte säger att det snart är dax för mig att jaga kantareller. Fast så roligt tyker inte jag att det är.

Matte försökte lägga in en bild men det gick inte.

så har vi inte så mycket å säga. Men här kommer några bilder.

Kärlek i soffan. Vi hann inte ha soffan så länge innan Herman satte sitt tandavtryck i den. Tack Grundsundsborna för soffan.

Vi har varit på cykeltur allihop. Jag har fått ett skrubbsår på ena trampdynan och måste ha bandage. Jag är nästan döende.

Lopphunden i flygande fläng. Fläng det är hon men vi älskar henne ändå.

Nu är det klart. Matte och Herman har nu varit på world dog show.

I onsdags förmiddag begav dom sig mot udderud för å hämta upp faster Della. När hon väl var upplockad och träffat vetten så begav sig Matte och Herman vidare mot Torsten. Väl där packades bilen och vovvarna fick sig en liten promenad och uppladdning inför "the big day".

Nu satt alla i bilen och resan mot Älvsjö började.

Faster Della som är mer känd som Polisen, styrde pojkarna med järntass. Hon staplade pojkarna på hög så hon själv kunde breda ut sig i bagaget.

Så blev det dax för rast, Matte svängde in på en mack. Skrrrappp hördes det under bilen, HJÄLP inte nu tänkte matte. H ringdes och ståltråd inhandlades. Vilken tur att Matte och Liza hade med sig Justin Case. Han fixade naturligtvis bilen på ett litet kick.

I väntan på glass och kaffe. Torsten, Della och Herman med Justin vid kopplen.

In i bilen igen och resan fortsatte. Bilen parkerades och väskor packades ur, genom garage mot hotell Connect.

In i hissen mot receptionen. Folkets jubel och så fick vi rum 28. Dörren öppnades och världens minsta hotellrum visades. En Matte, en Herman och en Della sen var det fullt. Ut i receptionen igen för å fixa ett annat rum. Det tog lite tid men det gjorde inget för under tiden så fotades alla vovvar hela tiden av människorna som satt där med sina kaffekoppar. Matte och Justin funderade ett tag på att skaffa solglasögon för alla fotoblixtar.

Nu till det nya rummet, Vilken skillnad. Det hade både fönster och toalett till skillnad från det andra rummet.

Jodå, mattar och hussar fick dela säng med oss vovvar, dom fick ta den plats som blev över.

Människor och hundar packade in i rummet och gjorde sig hemmastadda.

Middag skulle intagas på hotellet.

Matte valde en baconburgare, den hade räckt till ett helt kompani.

Skål, Tant ( Liza) och Justin ( Anders).

Efter en natt med lite mindre sömn än vanligt = nästan ingen alls, så var det dax att ge sig av mot mässan.

Vovvarna passerades igenom veterinärkontrollen och alla satte kurs mot ring 57.

Väl där så mött vi dom andra kändisarna. Lloyd-Willner hundarna.

Sen var det bara å vänta på att klockan skulle bli dax. Matte var för en gångs skull inte så nervös, tack vare Estells mirakeldroppar.

Matte och Herman i ringen. Det slutade med ett rött band (vilket betyder Mycket god) och så var det hela över. När det blir så här stora utställningar gäller lite andra regler, man ska ha rosa istället för rött. Får fyra ekipage rosa band så får inte dom röda banden komma in igen. Väldans krångligt.

Matte är supernöjd med sin och Hermans insats.

Kritiken löd: Stor. Något högställd och något lätt som helhet. Smal i kroppen. Långt huvud med bra profil. Lång hals. Något brant skuldra och överarm. Förbröstet behöver ännu mer utfyllning. Ryggen behöver bli fastare, aningen lång i ländpartiet. Välvinklad bak. Bra päls och färg.

Jaha, det var de det.

Bilen packade åter och hemfärden påbörjades. Efter ca: 2 minuter så blev det kö. Kön varade i en och en halv timme då vi i sakta mak rullade söder ut. Della styrde återigen pojkarna med järntass. Herman vågade inte lägga sig så han satte sig på Torsten. Då döptes Herman om till Harriet, för Justin tyckte han var en sån kärring.

Efter många timmar i bilen så är nu Matte och Herman hemma. Bilen urpackad, Rosefangerna upphängda och lugnet råder.

Matte packar inför den stora resan till Världsutställningen. Det har varit ett väldigt ståhej med Mattes kläder, men nu ligger dom nerpackade i väskan och bara väntar på "the big day".

Själv har jag simmat idag och det är som vanligt kul. Herman fick vara med som hejaklack, och så fick han laser. Tänk att han gick upp på rampen frivilligt utan tvång utan att han skulle. Knäpp som vanligt. Nu ska vi ta ett långt och allvarligt snack med kudden.